jo jag kom på hur ruskigt glad jag är över att jag har hittat min älskade lilla häst..

Vi är som gjorda för varann. Disa och jag klickar faktist inte alls. Vi bråkar mer än

vad vi är vänner. Hon är för hård. Men hon passar mamma som hand i handsken.

Mamma älskar henne. jag med på ett sätt, men...

Däremot Kvistur, min lilla Kvist.. Han förstår mig helt, och vi kan varandra innan och utantill.

 

Ibland verkar han så mänsklig, vi kan alla knappar på varandra. Det är så härlig känsla.

Underbara älskade häst. Vore han en människa hade jag gift mig på en gång!! haha!

 

Unghästar är kul, ibland. Detdär "ibland" är när det finns en uppåtkurva mer än nedåt.

Denhär lilla hästen går just nu bara spikrakt uppåt, och jag är lika glad varje gång jag

avslutar ett ridpass.

 

I vintras gjorde vi nästan inget annat än att tölta. Tölten var då gudomlig, men traven och galoppen

var inte mycket att hänga i julgranen. (tyckte jag, allt är relativt för en 5åring). Just nu travar och

galopperar vi mer än vi töltar. Alla gångarter är precis lika bra, han ÄLSKAR galoppen förtillfället.

Tar i så att han nästan spricker, och jobbar hela tiden på i en fantastisk form.

Traven har blivit så ridbar att jag bara kan driva och driva utan att han slår upp, han ökar bara

steglängden och luftigheten.

 

Det ÄR faktist underbart att avsluta passen med tårar i ögonen - av lycka!

Lyckan består mestadels i att jag har fått tillbaka min underbara häst efter den tråkiga skadan.

En häst som ser frisk och glad ut. En häst som är lugn och mår bra, en häst som alltid vill mitt bästa

och jag hans. Jag älskar denhär hästen så galet mycket.

 

Kvistur från Karlsro. Tack än en gång till världens bästa Annika för att jag fick köpa mitt livs vän!

 

 

Godnatt från en lycklig hästägare!