med perspektivet på livet

att skriva har alltid varit en del av mig. Speciellt i vissa svåra stunder. stunder som denna närjag inte längre har ord i tal. jag orkar inte mala på om och om igen. jag gråter hellre. eller skriver..

När jag blev gravid var det en skräckblandad förtjusning. Av alla dagar fram hit så har det inte variten enkel resa vill jag lova, då jag brottat enormt med mitt extrema illamående. Jag har varit inlagd på sjukhuset en gång, haft urinvägsinfektion och lågt blodtryck om vartannat. Blandat med alla spyor. Men jag har kämpat och försökt i de jobbigaste stunderna. Att tänka att man får ut nånting underbart av det, för det får man ju.Eller? 

I början är man mest rädd. Rädd för vad som komma skall. Rädd för att få missfall. När dengränsen går över så ställer man in sig. På att bli något så underbart som mamma. Jag skulle bli mamma. Men i vårat fall så blev det inte guld och gröna skogar. Inte denna gången. 

Det är ju egentligen något så fantastiskt, att något växer och gror inuti magen. Den fantastiska känslan fick jag inte riktigt känna denhär gången. Jag hade precis börjat njuta och ta in allting. Magen hade precis börjat växa. Då tog den härliga känslan slut med ett kras. Jag hatar att jag inte har fått känna den härliga känslan med att vara gravid. Jag fick bara det värsta helvetet.

När någonting som dethär händer blir man plötsligt minst på jorden och man känner sig så liten, ensam,misslyckad, ptja allt. Känslan går inte att beskriva..

Tiden fram till ultraljudet var en ständig oro, tänk om något var fel. Samtidigt som tanken slog tillbaka på: Varför skulle det vara fel på just vårt barn, alla andra har ju klarat det galant. Det kom tillbaka med en enda stor käftsmäll.

Idag ser jag livet i ett helt annat perspektiv, och även om jag är extremt rädd för framtiden så villjag slåss emot den på ett sätt jag aldrig tänkt innan. Jag är beredd att ta fighten. Även om jag såklart är totalt sänkt och krossad i skrivande stund så hoppas jag att om ett tag stå på benen igen. 

jag skriver här för att jag inte klarar av något annat. jag sover nästan hela dagarna och ångesten sitter som ett lock uppe i halsen. Bebisen har somnat i magen och mitt hjärta blöder. Kommer det någonsinatt bli helt igen?


Livets utgång

Jag varken vill eller har lust till detta inlägg, men jag måste.

I onsdags var vi på rutinultraljudet och skulle få nytt beräknat datum. Enligt det gick vi in i v 20 igår. 

MEN! Efter inte allt för lång stund säger barnmorskan att hon hittat ett allvarligt fel. Jag får panik i samma sekund och hon ber om att få gå ut och hämta en läkare. Kvar i paniken ligger jag och kramar om min älskade sambo! Vad händer? 
Läkaren och barnmorskan kommer in strax senare och man kollar igen.
Ja, man upptäcker för stora fosterskador och det är därmed oförenligt med liv. Om bebisen klarar sig fram till förlossning så dör den bara minuter därpå. 
Hela världen rasade samman. Min älskade bebis skulle tas ifrån mig.

När det gått mer än 18 v så måste det alltså gå via socialstyrelsens rättsråd som beslutar såvida man får eller icke får avbryta graviditeten. I vårat fall fanns bara ett svar. Det måste även gå via kurator. 

Så i torsdags åkte vi tillbaka till sjukhuset för att träffa kurator och även fylla i papprena som sen skulle faxas till socialstyrelsen. På fredagar beslutar dom. Med andra ord fick vi besked dagen efter vi lämnade in.

Såklart fick vi tillstånd.

Nu ska vi strax åka till sjukhuset för den första delen av avbrytandet. Jag dör av tanken. På tisdag läggs vi in. 

Då får vi träffa våran bebis - alldeles för tidigt!!!!!


Sen i onsdags har vi väntat. Magen växer, den har börjat röra sig i magen och det tar så psykiskt mycket. Vi har smält allting, pratat pratat pratat, försökt att acceptera läget och sett det som så att vi slapp få reda på det efter en fullgången grav. 

Livet är så fruktansvärt orättvist. Känslan av att få en spark i magen 100 ggr om.. Det gör så ont, så fruktansvärt ont. I 5 månader har jag legat inne o mått skit. Det känns så.... Ja jag vet inte.. Alla förväntningar och tankar, all längtan... 

v 17

tiden springer på rätt fort och vi är "redan" i v 17. Vecka 18 imorgon.Det känns både långsamt och fort. Kändes nyss som att jag stod på toamed testet i min hand, men även som att tiden har sniglat sig fram. Varje dag med illamående och yrsel känns som ett år. Känns lite som att jag alltidmått illa. Men man glömmer lika fort. Igår mådde jag ju bra :)

Om en vecka imorgon är det, det efterlängtade ultraljudet. Jag vill se NU!Nu känns det äntligen som att det börjar hända något med kroppen. Det är enrätt halvjobbig period innan det syns något. Man svullnar i magen och ser ut somen jäst bulldeg. Inge vidare, för det är rejääält tråkigt att klä sig :)

Om tre veckor är det ju halvtid. (Gäller att ha milstolpar, haha)

Rider fortfarande, vilket går super. Kvistur myser på i hagen.Svipur, fina svipur börjar bli så himla mjuk och fin. Igår gick jag tillbaka helt, baramassa skritt och lydnad. Sen hoppade vi över tölten helt och tog igenom traven. Gulligahäst vad han alltid vill vara till lags. Travade med låång hals i båda varven på volter o fyrkanten,och kunde även göra små serpentiner. Travade på mellan hagarna på halvlång tygel, och lilla hästvad duktig han var! Idag ska vi baaara skritta, och mysa. Helst i skogen :-)

Svipur i förra veckan


Igår följde jag med Malin hem. Passade på som bil-lös när totte skulle dit och sko :-)Alltid lika trevligt! Höll även en lektion för en väldigt ambitiös ung liten tjej. Väldigt roligt!!Det är så himla roligt att utvecklas - och att utveckla! :-)

Uppdate livet

Kanske ska försöka mig på att uppdatera lite om hur det går med allt i livet.

Allt har börjat vända och jag har äntligen fått börja må bra. Om jag tar en medicin på morgonen dvs. Då känns allt som innan. Men idag glömde jag den....
Dååå får jag helt enkelt skylla mig själv.

Hela dagen har varit en mardröm. Man går som i en bakfylla, sååå hemskt! 
Yrsel illamående, äta är svårt.
Huvudvärken och ljuskänsligheten passar oxå på att titta förbi.
Men men, jag får skylla mig själv. Imorgon mår jag bättre igen :-)

Nu är vi i v 16 och lite till.. Tiden går fort men endå såå långsamt. Magen växer så sakterliga och man börjar förstå vad som ska ske :-)
Om dryga två veckor så är det dags för det efterlängtade ultraljudet. LÄNGTAR!!

Försöker klura ut vilken vagn som skulle vara bäst. Har ni tips, säg säg säg?

har jag köpt lite nya kläder både till mig själv och till t-rex. Bäbiskläder kan ju iaf vara det sötaste jag vet 😍 

På hästfronten går det toppen. Svipur som är här på träning gör så enormt stora framsteg. Han är bara sååå kul när han lossnar! Bilder kommer :)

Kvisten går på lågfart innan det är dags att köra igång lite smått för säsongen. Om jag tävlar eller ej är ännu oklart, den som lever får se :-)



Maria Therese Flodin

Foto & häst. Kvistur från Karlsro Cristofer Qvicka

RSS 2.0