Min underbara häst

Nu har det varit många deppiga och tråkiga inlägg en lång tid. 
Det kommer säkert bli fler..

Kan bryta av den trenden för stunden med ett inlägg om min underbart fantastiska häst!

Jag har fått tillbaka honom! Han är så lugn och tillfreds som han inte varit på länge. Nu kan vi skritta på helt långa tyglar i alla lägen. Ställen som han annars blev lite för glad på, kan man nu galoppera i full fart för att sen bara säga hoo. Han stärstannar och skrittar upp för "sken-backen" på lång tygel. Alla andra gångarter gör vi oxå på lång tygel, bara för att de är så underbart härligt.

Han är lite klen, men i övrigt har han aldrig varit så fin som nu. Vi ska leka oss fram till något kul och bra. 

Han är min bästa vän, som funnits med genom allt. Nu genom ännu en tuff livskris. Han är bäst när det gäller. Han är ovärdelig min fina Kvistur. 



Tuffa steg

Ångesten är ett faktum i vardagen numera. Varje månad känns skit, piss åt helvete. Klart det finns bra stunder, i förgrunden. Men i bakrunden är det en ihållande känsla av otröstlig ångest och smärta. 

Att knappt kunna prata med nån - för ingen förstår vad som förlorades för snart tre månader sen. 

Man lär sig nånting av varje motgång, men det enda jag har lärt mig hittils är att det gör så förbannat ont och att jag har totalt noll tålamod. 

Att träffa gravida? Inte en chans. Tar varje chans att fly. Kalla mig idiot eller ej. Den som inte förstår är idiot i mina ögon. Någonstans så måste allt få ta tid. 

Tiden läker alla sår, men lilla lilla bebis vad jag önskar att jag kunde göra om allt. <3. 


Hästarna är duktiga btw...

Maria Therese Flodin

Foto & häst. Kvistur från Karlsro Cristofer Qvicka

RSS 2.0