Tömma mig på ord, på allt. 

Det har varit en så lång resa att jag nästan saknar ord. Men jag ska försöka.

Vi trodde alltid att Djass var så speciell. Eller, det var han ju, men inte på det viset vi trodde. Han hade ont. Ja, det skulle visa sig att han hade så fruktansvärt ont. 

I somras eskalerade det och vi började kolla upp honom mer. Han var halt och vi scintade honom slutligen. Det visade snabbt ett stort upptagningsområde i SI-lederna. Han behandlades och ur kom en helt ny häst. Lugn och harmonisk. Så harmonisk det gick iallafall.

Det gick en tid och sedan kom det tillbaka igen. Vi åkte in och behandlade om men det var liksom redan försent. Djass hade för ont. 

Det har tagit ett gäng med veckor att acceptera och landa i allt. Den 29 april galopperade Djass vidare till de gröna ängarna.

Jag har gråtit så många tårar. 

Jag trodde jag var beredd. Eller.... jag hoppades väl att jag skulle varit det. Det blev en mental tokcrash. Slutet på alla mina hästår. Slutet med den absolut finaste häst jag någonsin ägd. Den mest personliga lilla häst. 

Han som gav mig så mycket. Både glädje och sorg. Han som jag längtar efter att få sitta på varje dag. 

Någongång ska vi tölta tillsammans igen, Djass. Det är jag säker på. 

Tills dess ska jag sakna och längta ihjäl mig efter dig ❤️ 

Nu då? Körtelfeber. Ändå fint! Alla goda ting är tre, vad är härnäst?:)