I onsdags var vi på rutinultraljudet och skulle få nytt beräknat datum. Enligt det gick vi in i v 20 igår. 

MEN! Efter inte allt för lång stund säger barnmorskan att hon hittat ett allvarligt fel. Jag får panik i samma sekund och hon ber om att få gå ut och hämta en läkare. Kvar i paniken ligger jag och kramar om min älskade sambo! Vad händer? 

Läkaren och barnmorskan kommer in strax senare och man kollar igen.

Ja, man upptäcker för stora fosterskador och det är därmed oförenligt med liv. Om bebisen klarar sig fram till förlossning så dör den bara minuter därpå. 

Hela världen rasade samman. Min älskade bebis skulle tas ifrån mig.

När det gått mer än 18 v så måste det alltså gå via socialstyrelsens rättsråd som beslutar såvida man får eller icke får avbryta graviditeten. I vårat fall fanns bara ett svar. Det måste även gå via kurator. 

Så i torsdags åkte vi tillbaka till sjukhuset för att träffa kurator och även fylla i papprena som sen skulle faxas till socialstyrelsen. På fredagar beslutar dom. Med andra ord fick vi besked dagen efter vi lämnade in.

Såklart fick vi tillstånd.

Nu ska vi strax åka till sjukhuset för den första delen av avbrytandet. Jag dör av tanken. På tisdag läggs vi in. 

Då får vi träffa våran bebis - alldeles för tidigt!!!!!

Sen i onsdags har vi väntat. Magen växer, den har börjat röra sig i magen och det tar så psykiskt mycket. Vi har smält allting, pratat pratat pratat, försökt att acceptera läget och sett det som så att vi slapp få reda på det efter en fullgången grav. 

Livet är så fruktansvärt orättvist. Känslan av att få en spark i magen 100 ggr om.. Det gör så ont, så fruktansvärt ont. I 5 månader har jag legat inne o mått skit. Det känns så.... Ja jag vet inte.. Alla förväntningar och tankar, all längtan...