Tuffa steg

Ångesten är ett faktum i vardagen numera. Varje månad känns skit, piss åt helvete. Klart det finns bra stunder, i förgrunden. Men i bakrunden är det en ihållande känsla av otröstlig ångest och smärta. 

Att knappt kunna prata med nån - för ingen förstår vad som förlorades för snart tre månader sen. 

Man lär sig nånting av varje motgång, men det enda jag har lärt mig hittils är att det gör så förbannat ont och att jag har totalt noll tålamod. 

Att träffa gravida? Inte en chans. Tar varje chans att fly. Kalla mig idiot eller ej. Den som inte förstår är idiot i mina ögon. Någonstans så måste allt få ta tid. 

Tiden läker alla sår, men lilla lilla bebis vad jag önskar att jag kunde göra om allt. <3. 


Hästarna är duktiga btw...


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Maria Therese Flodin

Foto & häst. Kvistur från Karlsro Cristofer Qvicka

RSS 2.0