Just nu ligger jag här rent förtvivlad - i farmors ära!
Jag kan inte förstå att hon är borta. att hon faktist inte lever längre.
Jag vet inte ens om det har sjunkit in än. Vill jag bara inte förstå?

Älskade farmor, säg att du skojar! Kom tillbaka och säg att du är frisk!
att du lever - lever här med oss!
Tårarna rinner i mängder ner för kinderna.
Jag var ju nyss hemma hos dig.. bara några dagar innan, och handlade
åt dig. Jag märkte att någonting var fel - men SÅ fel?
Jag hoppas för allt i hela världen att du inte led och att det gick fort.

Du låg där så fridfullt. Du sov. Sov så fint som du alltid brukade.
Men snälla kan du inte bara vakna?

Jag vet att du mådde dålig i slutet, att allt var ett ständigt kämpande.
Men du kämpade alltid, du försökte alltid. Du var pigg och alltid heeelt
klar i huvet. Och det viktigaste var att du fick leva ditt liv hemma i ditt eget hus.

Att du väntat på farfar i 22 år är det inget snack om, du har alltid älskat honom,
precis lika mycket som när ni gifte er.

Nu har du äntligen fått ta farfars hand igen;

Farfar har räckt ut handen
Farmor har fattat den.
På den andra stranden
mötas de igen


Du älskade oss alla
och ville oss väl.
I vårt minne du lever,
du finns alltid kvar.
Tack för allt!

Farmor, vi älskar dig och saknar dig nå fruktansvärt!
* 26 april 1926
| 13 augusti 2011

Vila i frid min fina farmor. Du kan känna dig saknad, jag glömmer dig aldrig!




/ Ditt älskade barnbarn!