Ja, mina kära bloggvänner och vanliga vänner.
Det är med tårar i ögona jag skriver detta...

Ni har ju som sagt fått fara med på denna långa resa. Heavens resa..
Resan som började med en storm och en stor ek blåste ner på Heaven.
Hon klarade sig preciiiis undan, men kom ut med ett stooooort sår på ena frambenet.
Man tog ledvätskeprover som BARA visade att det var ett stort sår och inget annat.
Första natten på strömsholm fick Heaven Kolik. Dom fixade denna mycket skickligt,
och hon blev piggare och helt återställd.

Benet har läkt överförväntan bra. Veterinären var väldigt förvånad så fint det var.
Grymt! Heaven ut i sjukhage och se solen igen :)

I Onsdags-torsdags natt fick hon kolik igen. En mycket svår sådan som inte velat släppa.
Vi var i stallet hela torsdagskvällen och vakade, Martina och Maria sov kvar, medans
jag åkte hem och sov så att jag kunde vara pigg om vi var tvungna att åka in..
Torsdag morgon ringer martina tidigt och väcker mig; Hon är dålig, vi måste in!
Japp, in far vi, långfredag till allt helvete. Billigt och bra!
Igår ringde dom och hon hade fått ur sig lite, men det var fortfarande helt stopp.
 
Imorse ringde dom igen....Nu var hon sämre..............!
4 dygn hade hon nu mer eller mindre stått med kolik, och hade ondare än nånsin. Hon la sig, ställde sig,
la sig och ja, så höll hon på.
Martina hade redan tagit beslutet. Om dom ringer och säger att hon är dålig, ja då får hon somna in.

Min fina Oegoistiska vän ringde mig när jag red, och jag förstod direkt. Jag slängde mig av hästen
och kastade ut honom i hagen, sen åkte jag och hämtade upp henne, för att fara vidare
till Strömsholm.

Vi skulle ta farväl. Hur gör man sånt egentligen? Jag vet inte....
När vi kom dit så låg Heaven heeeelt utslagen med huvudet i spånet. Hon hade redan gett upp.
Hon ropade på hjälp. Hon hade liggsår, och hade tappat såå mycket i vikt återigen :-(


(hon lever fortf här)

Vi satt hos henne en stund, tog fram en morot. Då blev det fart i henne. Hon reste sig och ville äta.
Hon pussades och pussades och pussades. Om och om igen. Hon älskar verkligen Martina!
Efter en stund började hon spotta ut morötterna och sen fick hon nya krampanfall.
Då tillkallade vi veterinärerna fort, så hon skulle slippa lida.

Vi gick ut en sväng i solen och grät och kramades, innan vi gick in till henne igen när hon sov
så fridfullt. Denna gången vilade hon, nu hade hon inte längre ont. Det var en lättnad för hjärtat
att slippa se henne ha ont, för det hade hon verkligen innan!

Älskade fina häst, varför varför varför??????? Jag är för tom för att finna ord för allt!
Jag hoppas bara att du slipper ha ont nå mer du, du kommer alltid vara saknad!

Och att se sin bästa vän krossas inifrån och ut, det är det värsta av allt. Allt slås i bitar.
Man kan aldrig förbereda sig på en sånhär sak. Jag är bara så glad att min vän är såååå klok
och trots alla motgångar har tänkt så oerhört klokt och klart i allt. Hon har tänkt på hästen i
alla lägen.







Du är så stark min älskade vän, du är bäst!!! ♥