Saknaden
Jag försöker allt för ofta att förtränga det jobbiga.
I detta fallet saknaden av min svarta prinsessa. DISA!
Varje gång någon nämner henne, och hela händelsen så skärper jag till mig,
flyger bort i tankarna och förtränger allt det jobbiga. Egentligen skulle jag
bara vilja lägga mig ner och grina i flera veckor, men livet skulle ju stanna då.
Jag måste verka helt kall och känslolös på utsidan, men så är inte fallet på insidan.
För här inne gör det så fruktansvärt ont. Kväll efter kväll har jag minnesstunder
för miig själv. Tårarna rinner lika mycket varje gång. Jag ligger och tittar bilder
och filmer, lyssnar på låtar som jag kopplar till Disa.
Jag är så mycket mer ledsen hemma än vad många säkert tror.
Nu har det gått över en månad, och det är inte förns nu det börjar skunka in
och jag verkligen börjar förstå att det har hänt. Varje dag känns det som att någonting
fattas. Det känns som att få ett knytnävsslag. Slaget av att ha förlorat sin älskade vän.
När folk frågar hur många hästar jag har svarar jag fortfarande två. På något vis
kommer hon ju alltid vara min, och alltid finnas med, så jag kommer nog att fortsätta
svara två!
Älskade älskade fina Disa. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag hatarhatarhatar att
det fick hända just dig. Jag vill bara ha dig tillbaka.
Kommentarer
Trackback
