saknaden av disa
När jag nu på kvällen stog och tänkte på min fina häst. så kom jag på att
det är tre månader sen idag, som Disa fick somna in.
När jag tänkte på det så var det som att någon slog mig med ett knytnävslag i magen.
Det gör ont. Ont av saknaden. Jag saknar henne så jag blir galen! Helt galen.
Andra hästar har jag kunnat skaka av mig, man går vidare, så är ju livet.
Men jag bara stannar kvar och sitter fast vid disan. Hon var ju våran bäbis.
Hon var det vi fick kvar av Drottning, det vi skulle komma att kampas ihop med i fem hela år.
Den lilla häst som var den fula tjocka ankungen, men som växte och blev en svan.
Jag blir så arg, ledsen, frustrerad.. ja allt. det är så fruktansvärt orättvist.
Hennes liv hade kunnat gå att rädda. Inga pengar i världen är värda något alls, mot
att få ha sin häst kvar i livet.
Jag hoppas och tror att du har det bra på andra sidan. Jag saknar dig helt fruktansvärt mycket lilla ängel!
Kommentarer
Linda
Förstår att det är jobbigt, usch :/ Stackare. Tur att du har Kvisten iaf som kan finnas där som en tröst. Otroligt tråkigt iaf.
Men tre månader?!! Shit! Minns det som igår. Tiden springer iväg. Jag har haft Kaera i fem månader jag med och det känns det verkligen inte som. Lite otäckt när det bara sviiipss.
Svar:
Therese Flodin
Trackback
