När jag blev gravid var det en skräckblandad förtjusning. Av alla dagar fram hit så har det inte variten enkel resa vill jag lova, då jag brottat enormt med mitt extrema illamående. Jag har varit inlagd på sjukhuset en gång, haft urinvägsinfektion och lågt blodtryck om vartannat. Blandat med alla spyor. Men jag har kämpat och försökt i de jobbigaste stunderna. Att tänka att man får ut nånting underbart av det, för det får man ju.Eller? 

I början är man mest rädd. Rädd för vad som komma skall. Rädd för att få missfall. När dengränsen går över så ställer man in sig. På att bli något så underbart som mamma. Jag skulle bli mamma. Men i vårat fall så blev det inte guld och gröna skogar. Inte denna gången. 

Det är ju egentligen något så fantastiskt, att något växer och gror inuti magen. Den fantastiska känslan fick jag inte riktigt känna denhär gången. Jag hade precis börjat njuta och ta in allting. Magen hade precis börjat växa. Då tog den härliga känslan slut med ett kras. Jag hatar att jag inte har fått känna den härliga känslan med att vara gravid. Jag fick bara det värsta helvetet.

När någonting som dethär händer blir man plötsligt minst på jorden och man känner sig så liten, ensam,misslyckad, ptja allt. Känslan går inte att beskriva..

Tiden fram till ultraljudet var en ständig oro, tänk om något var fel. Samtidigt som tanken slog tillbaka på: Varför skulle det vara fel på just vårt barn, alla andra har ju klarat det galant. Det kom tillbaka med en enda stor käftsmäll.

Idag ser jag livet i ett helt annat perspektiv, och även om jag är extremt rädd för framtiden så villjag slåss emot den på ett sätt jag aldrig tänkt innan. Jag är beredd att ta fighten. Även om jag såklart är totalt sänkt och krossad i skrivande stund så hoppas jag att om ett tag stå på benen igen. 

jag skriver här för att jag inte klarar av något annat. jag sover nästan hela dagarna och ångesten sitter som ett lock uppe i halsen. Bebisen har somnat i magen och mitt hjärta blöder. Kommer det någonsinatt bli helt igen?